Hemma

Som ni förstår är vi nu hemma sedan ett par veckor och säsongen här hemma har startat lite smått med Väsby Duathlon som första deltävling i Duathloncupen.
Nu blir det nog lite lugnt med skrivandet ett tag, men vi satsar på ett nytt läger i samma regi till nästa år och då drar vi nog igång skrivandet också. Tack för er uppmärksamhet alla läsare!
// Fredrik, Jenni, Micke, Stefan, Annie

Sista dagen: Navy Run

Kort rapport, bortförklaringarna får vi rada upp senare... Den lättsprungna men troligen något för långa 10-km-banan på militärbasen gick rätt segt idag. Jag vann loppet på 32.33 och Micke var trea på 35.54
Kompletta resultat

Nu återstår bara avslutningsfest och hemresa. Måndag 12.10 landar vi på svensk mark efter 81 dagar i Jacksonville.

Steak night

As a courtesy to our hosting couple Owen and Jo and to Jo's parents Lynda and John who invited us for dinner yesterday, this post is written in english.

This year's trip hasn't just been a training camp, it's been ten weeks display of friendship and generosity from the "nice Shotts" and a lot of other people in their surroundings. This is something we all have been feeling every single day of the stay, but yesterdays steak dinner at Jo's parents Lynda and John represents it very well and since Lynda is a semi-pro photographer, we also got some nice pictures to show you some proof.

Thank you so much guys for this time! And be aware, if you say one more time that we are welcome back, there's a big risk we will knock on your door next year too...


Mikey -always hungry!

John and Mikey




This night's training session

All of a sudden an orange started growing from Mikey's nose and we had to ease down


Steak night including baked sweet potatoes, the moment we all had been waiting for

Ljuset i tunneln

Idag hade jag hoppats att få redovisa en stark insats vid Powerman Alabama, en duathlon på distansen 10+60+10km som jag tror hade passat mig som hand i handske.

Tyvärr har jag en väl dokumenterad grav utvecklingsstörning som omöjliggör all kartläsning och navigering, så när jag var på väg till bussen som skulle ta mig mellan Florida och Alabama och stötte på en avstängd bro, då förstod jag att det var fara å färde. Mycket riktigt missade jag busseländet och lyckades inte hitta någon plan B i form av flygbolag som var villigt att ta med min cykel som bagage.

Så det blev till att gråta en skvätt och tycka synd om sig själv en dag och sen dra igång träningen igen. Formtoppningen verkar jag i alla fall ha fått till, de senaste dagarna har träningen flutit på riktigt bra. Nu får det bli att ta sikte på tävlingar i slutet av april istället.



Som plåster på såren åkte vi och tog en texasburgare (glutenfri=utan bröd för mig) samt köpte prisvärd yoghurtglass a´ 50 kr.


Vi har precis gått in i sista veckan av lägret, sammantaget har det varit otroligt lyckat med väldigt bra träningskompisar, härligt kvällsumgänge, fint väder och roliga träningstävlingar. Nu närmar sig tävlinssäsongen och det ska bli kul att se både egna och andras prestationsnivå samt att komma ut på alla gemensamma träningar och tävlingar och träffa alla igen. Förutsättningarna där hemma verkar ha hyfsat till sig, snön smälter och fåglarna börjar kvittra. Hoppas att det ska gå att cykla ute så att man slipper gå ner i källaren och pressa trainer alltför mycket.

Micke och jag tar nu sikte på "Navy Run", ett 10 km-lopp inne på en militärbas. Det går av stapeln på lördag (i vanlig ordning start i svinottan) och vi lär återkomma med en rapport därefter om inte innan. Fram till dess blir det att njuta av ett fantastiskt väder, 25 grader och sol lär vi inte ha hemma riktigt än.

Till sist vill jag uppmana alla att gå in på www.duathlon.se och kolla programmet för vårens tävlingar. Välkomna dit antingen som deltagare eller publik!

Intensiv tävlingshelg

Tyvärr verkar inte en enda av oss ha något som helst japanskt blod i kroppen. Närhelst en kamera behövs som bäst står vi där utan eller med tomt batteri. I lördags sprang jag ett 5 km-lopp i grannstaden S:t Augustine och startfältet hade varit ett fint objekt för bloggen. Eftersom det var en liten slant i prispengar hade jag räknat med skapligt motstånd men när starten närmade sig och segeraspiranterna tåade linjen visade det sig att så inte var fallet. Till höger om mig hade jag ett gäng övertända 12-åringar samt en kille med 30 kilos övervikt iklädd badshorts och på min vänstra sida en 15-årig lirare som tänkte avverka de 5 kilometerna asfalt iklädd spikskor som han hade köpt för 10$ dagen innan loppet. En minut före start klev dessutom Farmor Anka och hennes storasyster fram steget framför mig för att ha fritt synfält...hade Micke haft kameran redo då så hade jag nog haft svårt att hålla mig för skratt. Nåväl, starten gick och var och en rullade iväg i sin egen takt. De första 30 sekunderna hörde jag raspandet från spikskokillen, jag såg honom sedan aldrig gå i mål. Jag sprang "Lighthouse Run" även i fjol och lyckades kapa några sekunder på den tiden, resultat finns här . Micke hängde med som uppskattat sällskap och fick ägna eftermiddagen (landets enda eftermiddagslopp?) åt att sola, äta banan, skandera amerikanska hejaramsor samt ta emot en hel del cred av folk som trodde att han sprungit loppet.

Därefter åkte vi återigen till Steve Curran och hjälpte till med att sätta upp pilar och skyltar inför söndagen. Dagen efter var det nämligen dags för en duathlon i hans hemtrakter. Sträckan här var 2.4 Miles löpning+14 Miles cykel+2.4 Miles löpning. (3.86+22.5+3.86km)
Med tanke på vilka vrålåk som återfanns i växlingsområdet trodde jag att motståndet kunde bli hårt. Jag fick en ganska bra lucka ut från första löpningen och kunde hålla en kontrollerad fart på cykeln och ändå dra ifrån lite. Jag hade sen bra krafter kvar till sista löpet och kunde faktiskt springa lite fortare där än på startsträckan. Resultat
Bilder från loppet (klicka på länk, fyll i datum 3/21/2010, välj översta loppet och BIB 53)
Morgonen slutade med missad prisutdelning p.g.a. att jag och Micke satt och huttrade i bilen för att undkomma regnet men sen styrde vi hem till familjen Curran och fick lite mat i magen innan vi åkte och simmade en stund.

Sedan i torsdags är vi helt tjejlösa eftersom Jenni var tvungen att avsluta lägret ett par veckor innan mig, Micke och Stefan. Jag tror inte att jag är helt ensam om att sakna Jenni...vissa saker funkar faktiskt lite bättre när tjejerna får bestämma. Fördelar är att det blir lättare att ta sköna sovmorgnar och att kvällarna kan ägnas åt riktig underhållning istället får romantiska komedier.

Gräspass med Mo

Vinnaren i årets Gate River Run heter Mo Trafeh, hann stack direkt från startskottet, passerade 5 km på 14.04, milen på 28.18 och var i mål på 42.58min, nästan minuten före näste man. Nu till helgen springer han New York halvmarathon tillsammans med Gebrselassie och grabbarna och siktar på en tid under 61 minuter. Igår fick vi chansen att träna ett pass med honom, för honom var det ett lätt fartlekspass inför helgens lopp vilket var en förutsättning för att vi ens skulle kunna hålla oss i närheten. Det blev ett 8x2 minuterspass på en gräsplan vilket gjorde att vi kunde skära kurvorna lite för att täppa till den lucka han ibland skaffade sig på långsidorna. Det blev ett riktigt roligt pass där vi lyckades hålla ihop gruppen bra (Mo, jag, Micke, Owen) trots allt. Mo var såklart snäppet vassare på intervallerna men istället klart långsammast på uppvärmning, nerjogg och vilojoggen...lite afrikanskt kynne på Marockofödde Mo...ingen stress när det inte behövdes.

När gången bli tuff, då börjar tuffingarna att gå...

...nä, ofta funkar det inte med en rak översättning av engelska uttryck till svenska. Men efter ett antal veckor här är det lätt hänt att man kläcker ur sig helt imbecilla grejer i stil med rubriken ovan (When the going gets tough, the tough get going). När vi i helgen hjälpte till med lite jobb vid löparmässan (notera att jag inte säger "expon") inför Gate River Run skulle vi få lite kläder och prylar som tack för hjälpen. Jenni hade siktat in sig på ett par kompressionsstrumpor men kom hem med något helt annat. Jag frågade varför och fick det härliga svaret "Nej, strumptanten var helt ute ur strumpor" ..."out of socks". Sedan tidigare läger i Kalifornien hos min kompis Johan som också "plockat upp" en hel del språkliga halvmesyrer (ibland avsiktligt, ibland inte) så har jag lärt mig att njuta i fulla drag av de nya kreationer som kan uppstå.


Jenni och Jo, ej ute ur strumpor

Så i lördags var det tävlingsdags för mig och Micke, Gate River Run tillika amerikanskt mästerskap på 15 km avgörs på en rätt tuff bana i centrala delarna av Jacksonville, med två kilometer kvar ska man till exempel ta sig över en bro bestående av ca 800 meter uppför, 100 meter slätt och sen 800 meter utför. Jag (och ca 15000 andra) sprang loppet i fjol men för Micke var det debut och även om jag varnat honom lite innan så gick han som vanligt "all in". Jag fick ett bra lopp där 5:orna passerades enligt 16.42-33.26-50.18 vilket var några få sekunder sämre än i fjol men i år var det mer vind och värme vilket antyds av att min placering var 52 i år jämfört med 66 i fjol och i år var det bara topp-10 som gick under 45 minuter medan 20 killar gjorde det i fjol. Micke hade en hård dag på jobbet och en tuff träningsvecka bakom sig. Hans mål var att hålla 5:orna på 18 minuter styck vilket funkade i 10 km men sista femman inklusive bron blev lite tuffare och sluttiden landade på 55.37min.


I mål på 50.18 flankerad av loppets speaker Paul "Mad Man" McRae


Micke i mål på 55.37, aningen aningen sliten

Efter loppet var det traditionell After Run-fest, deltagandet var ganska varierat och nedanstående bild får manifestera geisten hos oss som sprungit:

Deena, party animal